När du tänker för dig själv är det oftast att man bara tänker på random stuff först men sedan efter ett tag kopplas det till det eller den man alltid tänker på.. visst de kan exempelvis vara mysigt att tänka på någon man gillar, men efter ett tag börjar man känna saknaden. saknaden av att man inte kan leva upp minnerna igen eller uppleva nya. bara ha närvaron. efter de börjar man känna sig extremt ensam och det är därför man ALDRIG ska ha för MYCKET tid för sig själv för man stänger då in sig själv och känner sig jämnt ensam och oälskad.. bara ett litet tips av egna erfarenheter. Nu har jag äntligen fått den där dåliga vanan till att bli något possitivt. är inte värsta metal freeket som kan allt om hjärnans funktioner, vet inte ens hur jag inte känner mig ensam längre, även fast jag är mer ensam än förr. Har väll uppfostrat mig själv att man inte ALLTID behöver love i sitt liv, utan att man kan hitta den där känslan på andra sätt. genom att bara läsa igenom vad jag har skrivit creepar jag mig själv, ibland undrar jag för mig själv om de är fler som går runt och tänker som jag eller om de bara jag som är ett screw up och går runt och tänker konstigt och ensamt.

Ingen kan vara perfekt, och jag är inte ens i närheten men jag tycker jag duger PRECIS som jag är. like it or not, that's just me! WORD.